Tio år sedan kravallerna

Publicerad

Hotell & service

Det är tio år sedan kravallerna i Göteborg i och med EU-toppmötet 2001. Avenyn var den plats som fick den mesta skadegörelsen då demonstranter kastade sten, slog sönder skyltfönster och brände caféstolar. Det är den mest omfattande sammandrabbningen i Sverige, där 53 poliser och 90 demonstranter skadades. Hundratals demonstranter greps och 38 dömdes för våldsamt upplopp.

Fredagen den 15 juni 2001 började som vilken annan dag som helst.


– Det var en lugn förmiddag och jag var ute och ordnade med ett av våra skyltskåp. Då såg jag på håll att det på Götaplatsen var ett möte och någon som höll tal så jag drog mig dit för att se vad som hände, säger Bo Ribbenholt som var ordförande i Avenyföreningenmellan 1994-2008.



När han kom fram till Stadsbiblioteket såg han hur lugnet på ett ögonblick förvandlades till ett totalt inferno av ridande poliser, poliser med skyddsutrustning och aktivister i en enda röra.

– Den underbemannade polisen kunde inte hantera situationen med de oerhört aggressiva aktivisterna och själv blev jag både perplex och uppskrämd inte minst över vad som skulle hända om upploppet skulle sprida sig ner till Avenyn.
Jag hade dagarna innan träffat polisen för att diskutera säkerhetsläget och de hade lugnat mig med att de hade en mycket stor styrka poliser på plats så jag behövde inte vara orolig, säger han.

Plötsligt började aktivisterna röra sig med allt större hastighet nedför Avenyn, berättar Bo som då förväntade sig att skyddsstyrkan av poliser skulle rycka in direkt.

– Eftersom jag inte såg några poliser trodde jag att de hade samlats på bakgatorna och nu skulle komma till vårt försvar. Sedan tog det bara några förfärande ögonblick innan den hemska sanningen uppdagades. Det fanns inte en enda polis på Avenyn.
Aktivisterna strömmade in på Avenyn och de fåtal poliser som var dem i hälarna stannade vid Engelbrektsgatan och tittade sedan enbart på under tiden som aktivisterna slog sönder Avenyn, förklarar Bo.

– För att undvika den anstormande hopen gick jag in i KappAhls butik. Dörrarna stängdes i sista stund för snart var aktivisterna framme och de slog sönder skyltfönstren med påkar och kastade in gatstenar som de snabbt bände upp från trottoaren. Jag fick flytta mig allt längre in i butiken när gatstenarna kom flygande.

När han kom ut från KappAhl såg han hur det brann längre ned på Avenyn.

– Det var inte utan att benen började darra när jag såg förödelsen och brandröken som steg upp. Jag undrade hur förstörd Avenyn egentligen var, säger han och fortsätter:

– När aktivisterna försvunnit från Avenyn uppstod en märklig tystnad. Jag stod där i glassplittret och undrade vad som skulle göras. Vi var ju bara i början av EU-mötet och hur kunde man skydda de butiker som ännu inte var sönderslagna?

En idé var att sätta containers framför butikerna och därför gick Bo upp till närpolisstationen på Chalmersgatan för att få tillstånd till detta. Det svar som gavs var att de fick göra vad de ville eftersom polisen ändå inte kunde garantera någon säkerhet. Nu hade emellertid polisen bokat alla containers i staden för egen räkning så det blev att spika igen restaurangernaoch butikerna med plywood.

– Chocken och rädslan övergick snart i en ilska över att vi blivit så lämnade i sticket av polisen. På fredagskvällen var jag riktigt förbannad och skrev ett brev till statsminister Göran Persson att de kostnader som vi drabbats av måste ersättas på grund av att man inte alls hållit löftena om skydd.

Kommunstyrelsens ordförande Göran Johansson höll med och var ”dörröppnare” så att Bo kunde resa till Stockholm och förhandla med justitiedepartementet. Bo antog dock att det inte skulle bli lätt eftersom det generellt är svårt att få skadestånd från staten.


– Glädjande nog visade det sig att departementet tog sig ordentlig tid att lyssna på argumenten och överenskommelsen blev att Avenyn skulle göra en framställan om ersättningskrav.


Ersättningskraven framräknades och uppgick till 4 500 000 kronor för skador, exklusive försäkringsersättningar, och bortfall av intäkter under företagen dagarna tvingades hålla stängt.
Genom att tala med gemensam röst och kraftfullt framföra synpunkter fick Företagarföreningen igenom sina krav och regeringen betalade ut beloppet utan att dra av en enda krona.

Bilder från Bo Ribbenholt samt jesper.nu.