Avenyn möter Uno Svenningsson

Publicerad

Blogg


Man kan nog lugnt säga att de allra flesta som var med på 80- och 90-talen vet vem Uno Svenningsson är. Sedan senaste upplagen av ”Så mycket bättre” har också den yngre generationen fått ett ansikte till låtar som de känner igen. Nu kommer Uno Svenningssons åttonde soloplatta, ”Andras sånger”. I samband med skivsläppet gör han en turné som avslutas i Göteborgs Konserthus. När vi träffar honom på Götaplatsen berättar han att även om han inte är en storstadsbo så har Göteborg och Avenyn en plats i hans hjärta.

När började du sjunga och vilka var dina influenser?
– Det måste ha varit 1971-72 någon gång. Jag var tolv, tretton år när jag köpte en gitarr. Det första jag lyssnade ordentligt på var Beatles. Albumet ”Rubber Soul” kom 1965 och min storebror Jan hade det. När han gick till skolan smet jag in på hans rum och lyssnade.

Du har gjort 34 år som artist om man ska räkna första singeln ”Livsviktigt” med bandet Freda’ som avstampet? Starkt fixat i en bransch där det gäller att prestera inför allas ögon och öron. Tänker du så ibland?
– Ja, framför allt nu när jag ska ut på turné med ett helt nytt och fantastiskt band i ryggen. Det är lite yngre musiker som har lyssnat från A till Ö nästan. Då blir jag påmind om hur mycket jag faktiskt har gjort.

Nyligen medverkade du i tv-programmet ”Så mycket bättre”. Vad är ditt bästa minne från inspelningen?
– Ett av dem var när tjejerna i Icona Pop rusade fram i sista refrängen av ”Ingen är som jag”. Det var så otippat. De ska ju sitta där på sin kortsida och lyssna på tolkningen, men så fick de feeling och flög upp. Då jag blev jag lite hedrad. Annars var det att få träffa de här underbara människorna och artisterna. Jag har fått nya vänner och ett starkt minne som jag kommer att bära med mig så länge jag lever.

Har din tillvaro förändrats efter programmet?
– Nej, det vill jag inte påstå. Om jag åker och handlar på ICA så tar det tre gånger så lång tid för att folk vill prata. Men det gör mig ingenting, bättre det än om det hade varit tvärtom. Nu ska jag i och för sig ut på konsertturné, det kanske jag inte hade gjort utan programmet i ryggen. Men annars är jag ju den jag är.

Ditt åttonde soloalbum ”Andras sånger” släpps i dagarna. Tolkningar från ”Så mycket bättre”, men även av låtar av Håkan Hellström, Peter LeMarc, Rickard Wolff, Thomas Stenström, Olle Ljungström och Hanson de Wolfe United. Hur valde du?
– Låtarna från ”Så mycket bättre” fanns ju där, liksom låtarna av Ljungström och Hanson som jag har gjort tidigare. Jag valde låtar som jag känner starkt för. Exempelvis ”Det blir ljusare igen” som Rickard Wolff har spelat in. Jag skrev låten ”Stjärnklara nätter” till honom och så var jag med i minglet i videon till hans ”Vackra pojkar, vackra män”. Det var väldigt ledsamt när han gick bort, men jag hade redan tidigare haft den här låten i åtanke. Nu blev det som en hommage till honom.

Mest otippad är kanske Sven-Ingvars ”Säj inte nej, säj kanske”?
– Nu är vi tillbaka någonstans till 1965 igen. Bra grejor som Hep Stars och Tages och allt vad de hette. Sven-Ingvars har jag alltid gillat. Man sprang runt barfota på sommaren och sjöng deras låtar, så det är kul att göra en sådan gammal klassiker.

Vem får absolut inte missa din konsert i Göteborg?
– De riktiga Uno-fansen. För det blir en hel del låtar som jag aldrig brukar spela annars. Antingen för att jag inte haft tid att repa in dem eller för att vi brukar spela på klubbar där de inte passar in i formatet och då tar man de mest välkända låtarna. Till Konserthuset kommer ju publiken för min skull och då blir mer fokus på musiken än något annat.

Du är född och uppvuxen i småländska Gnosjö, men bor sedan 1993 i Stenungsund bara några mil härifrån. Gillar du Göteborg?
– O ja, men jag skulle inte kunna bo här. Jag skulle inte kunna bo i någon annan storstad heller, men det handlar ju inte om att det skulle vara något dåligt med stan, jag är bara ingen storstadsbo.

Härutanför ligger Avenyn. Vad är det första du tänker på när Avenyn kommer på tal?
– Carl Milles och statyn Poseidon. Och så tänker jag på det här kaféet som har funnits så länge, Evas Paley. Och hotellen jag brukar bo på när jag är här. Och så tänker jag sommar. Det är underbart att gå här på sommaren och ströva.

Något speciellt minne?
– De starkaste minnena från Avenyn är faktiskt från den tiden jag bodde i Småland och just hade fått körkort. Då åkte man till Göteborg med några polare och bara hängde. Bodde hos någon kompis. Och så knallade man bort till Avenyn, kanske gick på bio eller Liseberg. Och inte minst rockkonserter. Och till sist hamnande man alltid på Avenyn. Då var man en lantis och det kändes så mäktigt att komma hit.

Tips på något ställe?
– Jag gillar Evas Paley. Och så ligger det en korvmoj intill (Jonsborgsgrillen, reds anm.). Där har de god korv, har jag för mig. Och så alla uterestaurangerna.

Det finns en hel del herrmodeaffärer på Avenyn. Vad gillar du för stil?
– Jag fick hjälp av modedesignern Lars Wallin inför ”Så mycket bättre”. Vi handlade kläder en hel dag i Stockholm så att jag skulle veta exakt vad jag skulle ha på mig, på lunchen, på middagen och till den och den låten. Lars är ett sådant ärkeproffs och det var egentligen först då som jag fick lite koll. Jag gillar inte att vara för uppklädd. En enkel skinnjacka, t-shirt, jeans och ett par boots eller gympadojor är det jag gillar bäst. Men det ska ändå vara fräscht och snyggt. Min fru säger att jag är lite italiensk i kroppen, så italienska märken brukar passa mig storleksmässigt.

Poseidon står ju här på Götaplatsen. Han ser allt och alla. Vad tror du han tänker för sig själv högt däruppe när han ser dig komma gående här nere. Vad ser han för en man?
– Han tänker: Det var på tiden, det var länge sedan du var här. Och han lär ju ha en sådan bra hörsel, så han kommer nog att tjuvlyssna på hela konserten.

När vi sitter här är det ett par veckor kvar innan turnén drar igång. Hur laddar du?
– Jag ska hålla mig frisk, hålla sången i trim och plugga texter.

Uno Svenningsson

Ålder: 58 år.
Familj: Carina Svenningsson, 50, och sönerna Mark, 23, och Joel, 16.
Bor: I en före detta lanthandel i utkanten av Stenungsund.
Yrke: Sångare och låtskrivare.
Läser: ”Störst av allt” av Malin Persson Giolito. ”En jättebra bok.”
Lyssnar på: Bilradio, fruns och sönernas Spotify-listor, the Killers och Bowies sista album ”Blackststar”. Uno gillar Bowie så mycket att han har gjort en Blackstar-tatuering på armen.
Hobby: Fiske. Och musiken är fortfarande lite av en hobby. En god bok, en bra film.
Aktuell: Med nya skivan ”Andras sånger” och en lång turné med avslutning den 25 mars i Göteborgs Konserthus.

Text: Per Stern
Foto: Krister Schilling/Götaplatsens Foto